11.1.12

- Var inte ett sånt jävla offer!

”Jag vägrar i alla fall bete mig som ett offer.”
”Var inte ett sånt jävla offer!”
”Hon är ett aktivt subjekt, inte ett hjälplöst offer.”

Känns de här meningarna igen? Både i dagligt tal och i medierna har ordet offer fått en negativ klang. Att kalla andra offer är att förolämpa dem, och att bete sig som ett offer är något skamfyllt. Som om det vore det värsta man kunde vara. Som om det vore någonting man själv kunde välja.


Hur ordet offer har fått en ny innebörd – från att vara utsatt för något till en inställning man själv väljer – blev jag uppmärksam på i samband med prostitutionsdebatten som rasade 2006-2007.

Les Håller vi på att avskaffa offret? av Kajsa Ekis Ekman.

5 kommentarer:

  1. Takk for lenken, Sigrun! Jeg lurer mer og mer på om ikke all anti-offer-pushingen er en fallitterklæring fra hjelperes side ... fordi de ikke kan hjelpe oss med våre reelle skader

    SvarSlett
  2. Enig, godt sagt Ingrid.

    SvarSlett
  3. Her kan det passe å legge inn noe som jeg skrev for en stund siden:

    Jeg var et offer, og jeg er stolt

    SvarSlett
  4. Anonym17.1.12

    Problemet er vel at ordet offer ikke er klart definert,og derfor kan tillegges forskjellig innhold.
    Det er selvsagt slik at noen mennesker påføres store lidelser uten å ha fortjent det,og uten å ha noen forutsetning for å forsvare seg i situasjonen. Det er derfor nøytralt saklig å kalle dem offer.
    Spørsmålet er så hva de gjør med situasjonen senere. Graver de seg ned i selvmedlidenhet, eller forsøker de å slåss mot problemene selv om de er påført dem helt urettferdig? I det første tilfellet får ordet offer en negativ betydning.

    SvarSlett
  5. Anonym, jeg mener at det er en dimensjon her som både "folk flest" og mange fagfolk synes å være blinde for:

    Slik jeg ser det, er ikke "grave seg ned i selvmedlidenhet" et valg mennesker tar når de har vært offer for fysisk eller psykisk vold: "Skal vi se ... hva er det lurest å gjøre nå? Grave meg ned i selvmedlidenhet, eller prøve å slåss mot problemene?"

    Det er heller ikke slik at det er "svake" eller "dysfunksjonelle" mennesker som havner i den jævla "offerrollen".

    Selvmedlidenhet/offerolle er et symptom på det jeg kaller samfunnsskader som oppstår når problemene er overveldende, når volden er tabu, når omgivelsene enten ikke ser eller ikke fikser volden vi har vært utsatt for ... og/eller når vi har vokst opp i et miljø helt uten muligheter - der å gi opp var den optimale forsvarsreaksjonen.

    Og yrkeshjelpere som er svært opptatt av å hjelpe folk ut av offerrollen, er kanskje også mennesker som ikke evner å ta inn over seg den opprinnelige skaden. (Ser at jeg har skrevet noe liknende i en tidligere kommentar, men la gå)

    Dette er jo hovedtemaet i artikkelen som Sigrun lenket til: "Vi vill inte se offret. Det gör för ont. Vi projicerar all vår rädsla för att falla igenom på detta ord och skickar iväg det som om ordet vore syndabocken. Vi vill uppåt, vi vill vara starka, snygga och aktiva. Vi sväljer vår smärta, talar inte om den. Vi jagar bort den och sätter på glittersmink på ögonlocken. De passiva, svaga och hjälplösa vill vi inte veta av."

    "Och kanske något av det svåraste är att våga erkänna att man varit svag. Att någon gjort en illa. Att öppna dörren till det rum där man låst in all smärta. Gör man det kan också förvirring uppstå: eftersom vi tror att offret per definition är passivt och hjälplöst, kan vi inte identifiera oss med det."

    SvarSlett

Virker ikke lenken(e)? Da vil jeg bli kjempeglad om du har tid til å gi meg beskjed via kontaktskjemaet i bloggens sidefelt.

- LAGE LENKE: <a href="url-adresse">Lenkens navn</a>

- BRUK NAVN, ditt virkelige eller et fiktivt. Velg Navn/nettadresse (ikke Anonym), og skriv inn navnet. Nettadresse er ikke nødvendig.
- Logger du inn med Google-konto, kan du få kommentarer tilsendt på e-post.
- Kommentarer som ikke holder seg til saken eller er personangrep eller trakassering, kan bli slettet.

Motta nye innlegg på e-post