6.9.11

Bortskjemte drittunger

Jeg leser Dette skal «Big Brother»-deltakerne utsettes for:

Med gruveulykka i Chile som utgangspunkt, ba de en psykolog sette opp et program der deltakerne uke for uke blir utsatt for tilsvarende prøvelser. De 33 gruvearbeiderne satt innesperret 700 meter under bakken i 69 dager.

Allerede fra dag én ble deltakerne lenka sammen med håndjern, og denne uka skal de gjennom en versjon av det kontroversielle «Stanford prison experiment».


Jeg synes de heller burde dra til virkelige chilenske gruver. Det skjer flere ulykker der enn denne ene som ble kjent. Så kan de være der til det skjer en ny gruveulykke, slik at de får seg noen ordentlige utfordringer, både i gruven og etter at TV-teamet har reddet dem:

[H]jemme i gruvebyen Copiapó har de fleste av mennene ikke greid å finne noe nytt levebrød. Derfor er de blitt tvunget tilbake i gruvene. De lever fremdeles i gamle, falleferdige hus, der lave nattetemperaturer og brennhete dager har bidratt til at både mentale og fysiske helseproblemer har tårnet seg opp for dem etter ulykken.

Og selv om chilenere flest ser ut til å ignorere dem i disse dager, er noen av arbeiderne blitt gjenstand for offentlig kritikk. For eksempel for engasjementer der de holder foredrag eller forteller om sine opplevelser, samtidig som de har saksøkt myndighetene som reddet dem ut for at de tillot drift i en farlig gruve. 


De fores med piller mot traumene.

Fra: "Glemt og utarmet, ett år etter gruveulykken", Aftenposten 6.8.2011

Eller kanskje de heller har lyst til å prøve kinesiske gruver? Det er nok gruver å ta av; så mange at man har estimert at gruveulykker på verdensbasis tar 12.000 menneskeliv hvert år.

1 kommentar:

  1. Jag såg också ett inslag om de Chilenska gruvarbetarna på CBS 60 minutes. Dom har alla (utom en påstås det i inslaget, utan närmare förklaring) drabbats av allvarliga psykiska störningar efter att dom kom upp. Många känner en längtan efter att få dö, många har svårt att sova på nätterna, många har svårt att fungera i vardagen, har svårt för trånga utrymmen, och en man höll på att bygga en hög mur runt sitt hus men kunde inte förklara varför, det bara kändes bra. Det enda som erbjuds dom är starka mediciner. Ingen sjukförsäkring eller sjukskrivning, ingen sjukvård. Det här är klassiskt, så här behandlas posttraumatiskt stressyndrom ALLTID (med mycket få undantag) världen över. Och jag kan inte låta bli att undra VARFÖR? Vad är det med posttraumatiskt stressyndrom som verkar göra hela omgivningen och vårdapparaten så stressad? Är det det blotta faktum att det avslöjar att vi är sårbara som människor? Att vi alla är en olycka bort från "galenskapen"?

    SvarSlett

Virker ikke lenken(e)? Da vil jeg bli kjempeglad om du har tid til å gi meg beskjed via kontaktskjemaet i bloggens sidefelt.

- LAGE LENKE: <a href="url-adresse">Lenkens navn</a>

- BRUK NAVN, ditt virkelige eller et fiktivt. Velg Navn/nettadresse (ikke Anonym), og skriv inn navnet. Nettadresse er ikke nødvendig.
- Logger du inn med Google-konto, kan du få kommentarer tilsendt på e-post.
- Kommentarer som ikke holder seg til saken eller er personangrep eller trakassering, kan bli slettet.

Motta nye innlegg på e-post