Förtryck, våld och dominans är företeelser som genomsyrar det mänskliga varandet. Många strukturer i vårt hierarkiskt organiserade samhälle och kultur är oförklarliga eller uppfattas som "naturliga" och "spontant uppkomna".Tills dess att man börjar granska dessa ur ett förtrycks-/dominans-/våldsperspektiv. Då plötsligt skingras dimman och strukturen i sig själv framstår i tydligare dager samt upphovet till strukturens existens blir synlig och kan analyseras.
Exempel på samhällsstrukturer som genomgått denna process är:
• Förhållandet mellan könen, vilket blottlade en patriarkal förtrycksstruktur som idag benämns som
könsmaktsordningen • Förhållandet mellan den ägande klassen och proletariatet, vilket blottlade kapitalismens utsugande effekt på arbetarna
• Förhållandet mellan vita slavägare/kolonisatörättlingar (beroende på vilken tid vi tittar på fenomenet) och svarta slavar/slavättlingar, som grundar sig i en rasism och omfattande teorier om "den svarta själen" och "den svarta naturen"
• Förhållandet mellan européer och judar, vilket speglar en antisemitism
• Förhållandet mellan heterosexuella och homosexuella. vilket blottlagt en homofobi som har sin grund i mansrollen som i sin tur är knuten till könsmaktsordningen
Man kan också peka ut några samhällsstrukturer som ännu inte genomskådats ur ett förtrycksperspektiv i det allmänna medvetandet:
• Förhållandet mellan vuxna och barn, något som
Alice Miller m.fl. psykologer och filosofer försökt starta en debatt och en folkrörelse kring, men inte lyckats då motståndet mot att se förtrycksaspekterna här fortfarande är kompakt
• Förhållandet mellan människor och djur, en fråga som
djurrättsrörelsen försöker föra fram, men som ständigt ignoreras av allmänheten
En annan samhällsstruktur är den som delar upp befolkningen i "psykiskt friska" och "psykiskt sjuka" - en uppdelning som är beroende av en mängd antagande och värderingar. Dessa antaganden och och värderingar har inte varit konstanta över tids- och kulturella barriärer och därför kan begreppet "psykiskt sjuk/frisk" ses som en konstruktion precis som genus, klass, ras osv. Här gör jag ett försök att dekonstruera denna konstruktion för att dissekera fram förtrycksperspektivet:
Om man tänker generellt kan man säga att det finns två sorters psykiskt sjuka uttryck:
• Det introverta psykiskt sjuka uttrycket - man mår själv dåligt, men andra människor märker inte så mycket av det.
• Det extroverta psykiskt sjuka uttrycket - man mår själv bra, men får alla människor man kommer i kontakt med att må dåligt.
Naturligtvis förekommer även blandformer mellan de två, men eftersom jag anser att det vi idag kallar "psykisk sjukdom" kan härledas från relationen mellan dessa två människotyper, den med introvert psykiskt uttryck och den med extrovert psykiskt uttryck måste jag för att kunna förklara min tes renodla begreppen.
Psykiatrin sysslar uteslutande med det introvert psykiska lidandet, och tanken har slagit mig gång på gång att det kanske beror på att många som känner sig kallade att arbeta inom psykiatrin själv tillhör den extroverta kategorin. Människor med det extroverta psykiska uttrycket och det introverta psykiska uttrycket passar bra ihop, men på ett problematiskt sätt. Man skulle kunna kalla det en sado-masochistisk relation, men det är att göra det för enkelt för sig. En sado-masochistisk relation karaktäriseras av att båda parternas behov tillfredsställs i relationen, vilket inte är fallet i psykiatrin, då den som söker hjälp känner en mycket lägre grad av tillfredsställelse med vården än vårdgivaren. Sado-masochistiska relationer karaktäriseras också ofta av omedvetenhet - de är då ett direkt uttryck för något som aldrig varit i kontakt med analyserande processer.
Jag tror dock att den introverte längtar efter att bli mer medveten om sig själv, sina känslor och hur allt hänger ihop, att förstå sitt lidande (de flesta som kommer i kontakt med psykiatrin vill inte behandlas med mediciner, motsätter sig t.o.m. detta starkt, och efterfrågar psykoterapi). Men den extroverte är beroende av både sin egen omedvetenhet, samhällets omedvetenhet om den extrovertes problem och av människor med det introverta uttrycket att projicera sin egen problematik på, och på så sätt känna sig fri från den. Den extroverte känner alltså en omedveten skräck inför den introvertes frigörelse från beroende-relationen samt den introvertes eventuella medvetandehöjning som skulle vara ett hot mot den extrovertes hela värld. Därför måste den extroverte övertyga den introverte om att dennes "psykiska sjukdom" i grunden är naturlig, av naturen given och i förlängningen därmed obotlig. Vad passar då bättre än att koppla "psykiska sjukdomar" till gener - det enda i våra kroppar som är oföränderligt genom livet (i alla fall är detta vad alla som inte forskar i ämnet tror om saken, och sanningen om geners förmåga att formas efter miljön under livets gång har mycket svårt att tränga fram t.o.m. till välutbildade läkare). Om psykiska sjukdomar är en direkt följd av en viss genuppsättning kan endast medicin och beteende-terapi lindra problemet, men ingen bot kan förväntas. Vilken lycka för den med extrovert psykisk problematik att både medicin och beteende-terapi är något som gör människor med introvert psykiskt uttryck ännu mer beroende av den extroverte! Kan det måhända vara därför den extroverte uppfann dessa "behandlingsformer"?
En stor del av de introvertas problem är att de ser sig själv med andras ögon och därför är både vana vid och mottagliga för andras projektioner. Den dagen de blivit starka nog att stå emot dessa internaliserade föreställningar om sig själva och kunna se sig själv med egna ögon, kommer de att uppleva en stark lättnad från symptom. Men vägen dit är lång och svår och kantad av människor med extrovert problematik som försöker hålla dem tillbaka i psykisk sjukdom och hindra dem från att utveckla ett subjekts blick, både på sig själva och omvärlden.
Men jag tror att precis som kvinnor började föra sin egen talan, och på senaste tiden t.o.m. börjat problematisera mansrollen, behövs en motsvarande revolution inom området för psykiatri och psykisk sjukdom. Vi behöver alla problematisera det extroverta uttrycket, även om denna person enligt egen utsago mår bra. Den personliga upplevelsen av att må bra kan inte längre tillåtas vara måttstocken för det normala oavsett hur illa man gör andra människor. Det är dags att sätta upp gränser för hur man får bete sig mot andra. Precis som vi/samhället de senaste 100 åren arbetat med att sätta upp gränser för män, hur mycket utrymme de får ta från kvinnor. Jag tror att den dagen vi lyckas flytta sökarljuset helt och hållet i den feministiska frågan från kvinnor till män - och på allvar reformera mansrollen - den dagen kan vi fira ett slut på patriarkatet. Numera är det nämligen mansrollen ensam som bär upp patriarkatet, kvinnorollen har redan förändrats. På motsvarande sätt tror jag att människor med introvert psykiskt uttryck måste sluta acceptera sin roll i det system som definierar människor som psykiskt sjuka respektive friska, och därifrån måste vi sedan flytta sökarljuset till människor som får andra att må dåligt. (I min mening är det den senare kategorin som behöver beteende-terapi!) Då kan vi äntligen få ett slut på det som idag kallas psykisk sjukdom och psykisk ohälsa.
Vi behöver helt enkelt göra revolution. Varken mer eller mindre.
